Om att åka tåg från Nederländerna till Skåne och vv (eftersom folk undrade)

Du åker tåg hem – hur då? 
För att börja – nej, jag är inte frommare än påven, för att använda ett nederländskt uttryck. Sedan jag flyttade till Sverige i 2012 har jag åkt till Nederländerna och tillbaka omkring 30 gånger. Säkert en tredjedel av gångerna har jag åkt flyg, och av olika anledningar: smidighet, priset – ja, det är ofta billigare tråkigt nog – och framför allt på grund av tidsaspekten. Att resa med flyg kan gå på drygt 5 timmar (dvs från att jag lämnar min lägenhet i Lund tills jag sitter med en kopp te på soffan hos mina föräldrar som bor utanför Amsterdam), medan samma resa med tåg tar mer än 2,5 gånger så länge.

Nattåg
Den längre resetiden var dock först inte så besvärlig. Fram tills hösten 2013 fanns det nämligen ett nattåg som åkte från Köpenhamn till Amsterdam varje kväll. Man steg på kl 19 på kvällen och var framme omkring förmiddagsfikat i nederländska huvudstaden. Med tanke på att Köpenhamn-Amsterdam är en distans på knappt 800 kilometer, var detta en extremt trög förbindelse och ibland stod tåget stilla mitt i natten i två timmar för att mysteriöst nog ändå komma fram i tid på morgonen. Trögt var det – men å andra sidan: sova måste man under natten ändå, och med lite tur kom man fram hyfsat utvilad och hade fortfarande största delen av dagen framför sig. Man var dessutom på nattåget tvungen att i alla fall kommunicera lite med de andra i kupén, dvs när ska vi sova och när släcker vi ljuset, vilket kunde leda till oväntade, trevliga möten. (Och till mötet med en biljettkontrollant som var lite väl förtjust i mig, men det är en annan historia.) 

Dagresan

Med nattågets död försvann dock denna möjlighet, och efter ett misslyckat försök att resa över Groningen (6 byten, inte att rekommendera) är jag nu välbekant med den vanligaste ruten och dess höjder och dalar. En liten impression.

1.       Amsterdam-Osnabruck

      Detta tåg kör hela vägen österut mot tyska gränsen, och kommer därvid förbi Almelo, där min farmor bor. Hoppar ibland av när jag kommer från Sverigehållet: här finns det ju en säng att få. 😊 Annars tar resan drygt 3 timmar, och along the way börjar det låta tyskare och tyskare omkring mig. 

2.       Osnabrück Bahnhof

    Har man kommit till Osnabrück, då är man i alla fall utanför Nederländerna, och det går att lura sig i att man redan är halvväggs, vilket inte alls stämmer. Osnabrück är dock en najs station med bra matmöjligheter på brödfronten. Min tyska duger precis till såna beställningar tackolov. På vintern säljer de glühwein dessutom! Stationen har också en mycket aktiv Bahnhofs Mission: volontärer som går runt, svarar på frågor av stressande resenärer, bär väskor för folk, etc. Jag vet inte om det är en grej, men jag skulle med glädje bli stationspräst någon dag. I julas var jag dessutom med på en spontan julkonsert av en kyrklig ungdomskör i stationshallen. Mysigt värre! Var i februari nästan besviken att de inte fanns kvar där.  

3.       Osnabrück-Hamburg

    IC som tar ungefär 2 timmar. Uneventful och regelbundet försenat, med stora följder. 

4.       Hamburg Hauptbahnhof

    Har man haft försening på sträcka 3 och missat sin anslutning, så går tågen mot Danmark bara varannan timme. Gångerna jag har stått i kö vid Deutsche Bahns Kundservice för en reservering till nästa tåg kan jag knappt räkna. Samtidigt betyder en försening på 120 minuter eller fler att man får hälften av sina pengar tillbaka! För detta väntar jag med glädje – när pengar flera veckor senare dyker upp på kontot har förseningen ju redan totalt glömts. Reser jag första klass (vilket ibland händer när det inte är dyrare än andraklass) får jag sitta i DB:s Lounge, där det finns gratis kaffe och läsk, och jag kan känna mig viktig. Öht är Hamburg en enorm dock fin station och tyska matpriser är helt otroliga. Min favoritmaträtt på vintern är ”kartoffel-genuss” – från ett konstigt ställe där man kan köpa en jätteportion potatismos med olika tillbehör. Hur Deutsch kan det bli? Och då älskar jag inte ens potatismos. 

5.       Hamburg – Köpenhamn

    Detta är nuförtiden ofta ett direkttåg, om när det är fallet går tåget på färjan Puttgarden – Rødby. Första gången visste jag inte vad som hände – kan ett tåg åka färja? Uppenbarligen. Under farten får man inte vistas i tåget, vilket innebär ett välbehövt litet break uppe på färjans däck. Där kan man dessutom köpa en portion Pommes mit Mayo (den enda vegetariska rätten de har), slänga sina euron i lekautomater som verkar komma från 90-talet och köpa tax free alkohol och tobak som ändå är nästan lika dyra som i Sverige. Tåget ska dock, enligt rykte, sluta åka på färjan i framtiden, och i detta fall kör tåget hela vägen över Jylland. Distansen är mycket längre, resetiden dock precis lika lång (5 timmar), inklusive ett byte i Fredericia – staden med det vackra namnet som danskarna ändå lyckas uttala som Frdricijlll. Hur som helst är DSB toppen, för att de som enda (!) på hela resan fixar wifi. Glädjen är stor när tåget äntligen kört över tysk-danska gränsen och den börjar fungera. Lika stor är besvikelsen på vägen neråt när wifi:n i Tyskland direkt vägrar medverka.

6.       Köpenhamn

    Egentligen den finaste stationen på resan, och dessutom med en väldigt trevlig stad bredvid sig. Varje gång jag kommer dit undrar jag hur jag kan bo en timme ifrån Danmarks huvudstad utan att nånsin ta en citytrip där?! Resar jag mot Nederländerna så är Köpenhamn platsen att köpa en kaffe för att fira att jag i alla fall har kommit ur sängen i tid och att jag förhoppningsvis inte har glömt nåt viktigt hemma. Resar jag hemåt då brukade Köpenhamn vara stationen där jag, med stor ryggsäck, tog en liten sprint från plattformen till Skånetrafikens enda biljettautomat i ett litet hörn i stationshallen, för att med biljett i handen springa tillbaka till samma plattform för att hinna med första tåget mot Sverige – en uppgift som skulle göras på ungefär 5 minuter. Skånetrafikens app där man kan köpa biljetter on the spot har nuförtiden dock gjort denna sprintträning onödig. 

7.       Köpenhamn – Lund

    Good old Skånetrafiken. När tåget rullat över Öresundsbron (nästan alltid i totalmörkret) och jag släpar min väska med ost, vin, nederländska kakor, två plånböcker, och ett pass för sista gången ur tåget är jag fysisk trött, men har under en hel resdag lyckats förflytta både hjärtat och hjärnan till min svenska värld. Något som inte går på en flygresa av en dryg timme. Hear that, KLM/Norwegian!