Augusti

Det är augusti och det betyder nostalgi. Likaså med höst, jul, vår och sommarlov. Jag är extremt nostalgisk. :-P

Nervösa internationella studenter väntar med enorma väskor utanför AF Borgen medan mentorer i blåa skjortor försöker att få dem igenom välkomnande-processens alla steg på ett någorlunda organiserat sätt. När det är general information market några dagar senare kan jag inte sitta vid min kyrkas informationsbord som vanligt. Jag är också i AF Borgen, men sitter i Lundagårdstornet för att redigera novischbilagan.

Varför sitter du här, frågar de nästan alla. Det blev bara så, svarar jag. Jag kom för fyra år sedan och skulle stanna för två år, men jag åkte aldrig tillbaka. Det är bra att bo i Sverige, jag trivs här.

Det cirkulerar en nyhet på Facebook om att Sverige inte är ett bra land att bo som expat. Antagligen är svenskarna inte välkomnande och inkluderande mot invandringar. Jag vet inte vad jag ska tänka. Var och en kan ju ha sin upplevelse och dessa kan vara otroligt olika, har jag märkt de senaste åren. Jag kan bara tala för mig själv när jag säger att jag har blivit mottagen med öppna armar. Kanske hade jag ren tur? Jag hoppas att de nya studenterna får en likadan upplevelse.

De nickar förstående. Men, så säger en, det kan ju inte vara helt sant. Du har inte hamnat precis här, idag, för att det bara blev så. 
Hon har rätt. Jag har själv funderat och grubblat och funderat ännu mer och så småningom bestämt att det var bättre att fylla i intresseanmälan för att veta om det överhuvudtaget skulle betyda nåt att fundera. Och efter fyra veckor i Hörby tidigare under sommaren - inte längre the middle of nowhere utan en mysig liten by - är jag trots nerverna glad att dagen A äntligen här kommit.

Is this a religious symbol?, frågar en student från China. Hon står vid bordet med konfirmationspresenter och pekar på ett litet träkors. Yes, svarar jag. This is a Christian bookshop. Do you know about Christianity? Hon och hennes väninna skakar frågande på huvudet. Well, have you heard of Jesus? frågar jag, och visar dem en liten ikon. Honom har de absolut hört om. Jag pekar på träkorset, korset på ikonen, gör ett korstecken och försöker förklara att allt detta hänger ihop med Jesus och tron på honom. Och att denna tro på sin tur är länkad till den stora byggnaden här utanför butiken. De lyssnar intresserade.

De komplimenterar min svenska alldeles för ofta och hur mycket jag än smickras av komplimang, mycket mer än jag egentligen skulle vilja, det behövs inte längre. Det är inte så svårt för en holländare! vill jag säga och tänker på tjejerna. De kommer nog ha en riktig utmaning, om de nu väljer att ta upp den.

We arrived last week, berättar de. And we like it here. But it is very, very different from China. Jag vill säga att jag vet hur det känns, jag har ju varit i samma situation. Men det har jag egentligen inte. Vad är 80 svenska mil jämförd med en resa till andra delen av klotet?

Men hur ser du då på en livslång kallelse?, frågar hon. Jag kan inte överse sånt nu, säger jag. Jag vet inte ens om det alls blir av, det måste jag härefter bestämma. Men innan jag gör det måste jag ju veta om det överhuvudtaget är en möjlighet för mig. Och dessutom...det finns folk i min ålder som gifter sig och får barn. Vad vet de om hur det kommer att bli? Det kan de inte veta, men de tar steget ändå.

Klockan 10.40 är min tid. Det känns viktigare än någonsin - när blir man upphämtad av någons sekreterare? Breda trappor, höga tak, och då en dörr.
Du får direkt besked, säger han leende, eftersom du ser så nervös ut. Vi vill gärna ha dig.

Ja, hur blev det så här? Jag vet inte heller längre.