Palmsöndagsminne om en palmsöndagspinne

Det är sällan som jag saknar mitt reformerta arv. Jag har många goda minnen från min barndomstid i kyrkan, men det blir inte så ofta som jag tänker tillbaka till hur gudstjänsterna brukade se ut när jag var ung. Skillnaderna är ju inte heller så stora med Svenska kyrkan.

Palmsöndag är dock ett undantag.

I Svenska kyrkan kan vi möjligtvis piffa till denna dag lite med en procession för hela församlingen, eller har man tur så får man ett nordiskt "palmblad" att ta med sig hem.

Men i min barndom var palmsöndag min favoritsöndag – den var nästan större än själva påsken. Det var nämligen den dagen som vi barn fick tåga in i kyrkan med våra palmpasenstokken – palmsöndagspinnar, i bästa översättning.

En palmsöndagspinne är ett litet träkors, i storlek som ett barn kan bära. Korset pryds ofta med silkespapper, och därefter med ett antal saker som symboliserar palmsöndagen och själva påskhögtiden. Traditionen förekommer, enligt Wikipedia, främst i Nederländerna och Flandern och är i grunden katolsk. Den har dock adopterats av en del protestantiska kyrkor som inte är alltför konservativa och redan på 1990-talet var den en mycket självklar del av kyrkoåret. Iallafall för mig. 

För oss barn började festen och förväntan redan femte söndagen i fastan, när vi på barnens gudstjänst fick smycka korset med silkespapper. Det gällde att göra fina mönster med färger som passade ihop och klistra fast dem så bra man kunde. På själva palmsöndagen hittade man tillbaka korset man hade förberett, och nu fick man hänga på det goda: en liten påse chokladägg (symbol för nya livet), en tråd med russin (30 stycken för Judas silvermynt), 12 jordnötter på en tråd (apostlarna), en brödtupp på toppen (Petrus förräderi) och så självklart en liten palmkvist mitt på korset.

Mot slutet av gudstjänsten fick vi tåga in och glada visa upp våra pinnar/kors i en miniprocession där bara barnen deltog. Och pastorn – min pappa – som också fick en palmpasenstok.

Om vi barn förstod korsets alla symboler? Jag kan inte minnas att de någonsin har förklarats till mig och jag undrar om ens barnkyrkotanterna visste vad alla föremål stod för. Om vi nu ens gjorde helt rätt - det fanns lokala skillnader.

Men traditionen skulle man hur som helst som låg- och mellanstadiebarn inte missa något år och det var alltid extra många i barnkyrkan de två söndagarna. Att få stå i centrum, att få pyssla något som blev del av gudstjänsten, men självklart också att få äta godiset efteråt, bidrog i mitt minne till en speciell stämning.

Ja, i vissa andra kyrkor ska korsen efter gudstjänsterna skänkas bort till äldreboendet men det var ett offer som vi i min barndomsförsamling tackolov slapp. Korsen togs i stället med möda hem i cykelväskorna och ställdes mot en vägg i vardagsrummet. Godiset åts då upp ganska snart. Brödtuppen fick däremot inte direkt tas bort (för korset såg så tråkigt ut utan), vilket innebar att min mamma lagade brödpudding några dagar senare för att bli av med tre stenhårda tupp-frallor.

Med att vi flyttade och bytte församling – till en där knappt några barn fanns – och jag själv hade blivit för gammal försvann traditionen ur mitt liv. I den nya församlingen fick alla medlemmar - de flesta 70+ - ett palmkvist att vifta med i en sällsynt reformert inträdesprocession. Som tonåring kändes det bara pinsamt att delta i. Och jag kan fortfarande längta efter barnens självklara glädje att delta i något större och sjunga om Jesus. Utan att för den delen behöva förstå allting.