Lund, vi måste tala

Vi dejtar nu sedan ett och ett halvt år och jag måste säga att jag tycker att du är riktigt kul. Jag tycker om dig, verkligen. Då och då talar du fortfarande lite otydligt och för snabbt, men oftast förstår jag dig jättebra och ditt språk är jättevackert.

Lund, jag är tacksam att du är så generös. Du har introducerat mig till riktigt snälla vänner, så att jag oftast inte har behövt känna mig ensam. Jag gillar dina rum, både det enda i det internationella huset och vårt andra rum, i huset vi nu bor i. Som du kanske vet tycker jag också att din kyrka är väldigt fin. Jag hade inte tänkt innan att kyrkan skulle komma att spela en sådan stor roll i mitt liv. Tack för detta, också. Självklart finns det mer som jag gillar i dig – dina kanelbullar, små gatorna och din skånska brytning – men det vet du redan, eller hur?

Poängen är dock att jag egentligen redan är i en förhållande med en annan kille...du vet, den som heter Utrecht, efternamn Holland. Jag har berättat dig om honom, eller hur? Vi tog en liten paus i 2012, men meningen var från början att jag skulle komma tillbaka till honom. Under sommaren och andra semestrar träffas vi ibland och då är det att jag känner hur mycket jag också tycker om honom. Jag hoppas att du förstår mitt dilemma.

Vi har åtminstone ett halvt år kvar, Lund och i min åsikt borde vi njuta av det så mycket som möjligt. Men kanske är det också dags att vi bestämmer hur det kommer att bli efter det. Ska vi försöka det med en distansrelation? Utrecht är ganska liberal, han ska vara helt okej med detta. Vi kan också skicka brev kanske? Eller kan du övertyga mig att stanna lite längre?  

I varje fall, bli förberedd – förändringar är kanske på väg, även om jag inte gillar dem alls.

Lund, we moeten praten

We daten nu sinds anderhalf jaar en ik moet zeggen dat ik je echt leuk vind. Ik geef om je, werkelijk. Af en toe praat je nog een beetje onduidelijk of snel, maar meestal versta ik je prima en praat je prachtige taal.

Lund, ik ben je dankbaar dat je zo’n genereuze persoonlijkheid hebt. Je hebt me laten kennismaken met lieve vrienden, zodat ik me niet eenzaam hoefde te voelen. Ik houd van je studentenkamers, zowel die in het internationale huis als onze tweede kamer, in huis waar ik nu woon. Zoals je misschien weet vind ik ook je kerk ontzettend fijn. Ik ga hier best vaak naar de kerk en dat is een grotere rol in mijn leven gaan spelen dan ik van tevoren ooit had kunnen denken. Dankjewel, daarvoor. Natuurlijk is er nog veel meer dat ik leuk aan je vind – je kaneelbroodjes, kleine straatjes en je Skånse accent – maar dat weet je eigenlijk allang, of niet?

Het punt is allen dat ik eigenlijk nog steeds een relatie met een andere jongen heb…je weet, die ene die Utrecht heet, achternaam Holland. Ik heb je toch wel over hem verteld? In 2012 hebben we het tijdelijk uitgemaakt, maar het was van het begin de bedoeling dat ik bij hem terug zou komen. We zien elkaar soms in de zomer en tijdens andere vakanties en dan merk ik weer hoeveel gevoelens ik nog voor hem heb. Ik hoop dat je mijn probleem begrijpt.
We hebben nog tenminste een half jaar samen, Lund en ik denk dat we daar ten volste van moeten genieten. Maar misschien is het tijd dat we eens na gaan denken hoe we het na die tijd gaan doen? Zullen we het met een lat-relatie proberen? Utrecht is heel makkelijk, die begrijpt dat wel. Mails blijven sturen? Of kun je me toch nog overhalen om langer te blijven?

Hoe het ook zij, wees voorbereid, want er zijn wellicht veranderingen onderweg, hoe zeer ik daar ook een hekel aan heb.