En fejksvensk i Norge

"Og du har en sånn fin dialekt", säger han som skjutser mig och en till från busshållplatsen till retreatcentret. "Hvarifra kommer du?" (So far för min norska...) Jag funderar en sekund över att bara säga "från omkring Malmö, södra Sverige", men bestämmer mig för sanningen: "Inte från Sverige." Mannen verkar förvånad. I hans öron lät jag hur svenskt som helst.

När jag pratar med en svensk, så är det oftast inom en halv minut som de upptäcker att jag inte kommer "härifrån". Jag har nämligen ingen dialekt, utan en klar brytning. Hör man inte det, eller påstår att jag absolut låter som vilken skåning som helst så är man antingen lite döv, mycket snäll och smickrande eller har begränsat kunskap om språk. Eller en kombination av de tre. 

Det betyder inte att detta alltid blir ett samtalsämne. För många är min brytning a fact of life. Andra vill däremot gärna gissa var jag kommer ifrån - i 75% av fallen blir gissningen på Tyskland. Jag ber dem då alltid att gissa en gång till, men då kommer de sällan på det. Alla som redan känner till en neder-svensk har det däremot mycket lättare, och de gissar direkt rätt.

Det paradoxala är alltså att jag räknas som riktigt svenskt precis när jag inte är i Sverige: i Danmark och i Norge. Det händer självklart inte så ofta, och i Danmark är dessutom frågan om jag ens förstår vad de säger... För många år sedan kom dock en dansk präst i bokhandeln Arken till mig, mer än minut efter jag hade tagit hans betalning i kassan. Han pratade ett slags skandinaviska som var nära svenska, och var tydligen bekant med olika svenska dialekter. "Ursäkta," sa han, "jag har funderat allt jag kan, men varifrån kommer du?!" Stor lättnad när det visade sig att jag inte kom från någon obskyr region i Sverige som han aldrig hört om, utan från Nederländerna. 

Hur jag än övar på min svenska, så ser det inte ut att jag blir av med min brytning. Jag har helt enkelt lärt mig språket för sent i livet. Vissa dagar önskar jag att jag kunde slippa det, men oftast känns det inte som ett problem. Brytningen är en del av mig, och berätter om en liten immigrationshistoria i mitt liv, som helt enkelt blev så.

I mötet med människor som liksom jag har invandrat till Sverige - vilket på jobbet regelbundet inträffar - är det ofta till och med en tillgång som hjälper oss att bonda lite. Vi bor här, vi kan språket - men vi delar något som hände innan dess. En gång var vi främlingar här, men vi har knäckt språkkoden och kommit in. Även om anledningen till varför vi kom hit kan vara väldigt olika - och ofta mycket mer dramatiska än min "jag skulle plugga här" - så finns det något gemensamt. 

Det är som i en sång jag tycker mycket om: vi långtidsimmigranter är som engelskmän i New York. 
Och det är inte alls så illa. 

Skriven juli 2023, i Norge.